Blod, svett och tårar...

... med andra ord, shopping i Birsta City. Det visade sig också att Måns Zelmerlöw skulle sjunga där, och jag ville ju såklart titta!
Pappa hade sen länge tillbaks flytt bort från alla kläder till Biltema, så det var bara jag och mamma kvar.
När jag kollar på klockan så inser jag snabbt att det är nu som Måns ska sjunga, vilket resulterade i detta:

Jag: -Mamma! Skynda dig lite! Annars kanske vi missar Måns!
Mamma: -Nää, han har inte börjat än...... (hon mumlar även något jag inte uppfattar just då)
Det är fullt med folk borta vid scenen, men ingen musik hörs. Så jag inser att det är lungt.

Mamma: -Andrea...! *knuffar mig i sidan och pekar brevid oss* Titta..!
Jag kollar in i affären som hon pekar in i men ser inget speciellt där.
Jag: -Vad?
Mamma: -Men kolla då...!

Denna gång uppfattar jag vad hon egentligen pakade på, en kille med gitarr på axeln och världens affrohår.
Jag, som är mycket förvirrad vid det här laget:
- Jaha...?

Mamma fortsätter peka och jag börjar nu tycka det är lite pinsamt att hon pekar på den stackars killen, han kollar ju dessuton tillbaka på oss. Han ler i alla fall, men jag tycker att det fasen får räcka nu och skriker:

- MEN VAD ÄR DET JAG SKA SE?!?
Mamma, som nu även hon är irriterad för att jag inte har fattat:
- MEN! Är det inte MÅNS som går här brevid oss då!?

Jag lutar mig fram och kollar bakom killen med gitarren och jo, såklart hade hon rätt. Det är Måns som går där brevid och skrattar åt oss/mig. Även jag blir själv full i skratt. Där hade jag stressat som ett djur för att hinna fram för att inte missa Måns, och så har han gått brevid oss hela tiden.
Lite pinsamt kanske, men sjukt kul!

Och för er som undrar, det mamma sa ibörjan som jag inte hörde var:
- Nää, han har inte börjat än. Han går ju brevid oss...!
Jahapp... Så kan det alltså gå, om man bara pratar och inte lyssnar.