Hur var det man sa, sa du?

Det som inte dödar, härdar! är ett citat som jag har hört vid X antal tillfällen. Eftersom jag har varit på gränsen till död hela dagen så är det inte mer än rätt att jag är ordentligt med härdad nu!

Det började med Nationellt Prov i matte - behövs det en kommentar?

Efter provet var det dags för intervall träning, 500 meter x 5. Tiderna blev bra faktiskt, det skilde bara runt 10 sek mellan första och sista rundan, men när jag väl var klar... Oj, oj, oj säger jag bara! Med tanke på att jag sprang de två sista varven på ren tjurskallighet - utan astmamedicin - så var det inte så konstigt att jag började fundera när jag låg där död på vägkanten när jag var färdig:
"Vilken sida av vägen är minst pinsam att spy på?", "Hinner jag tillbaka till skolan innan jag måste spy?", "Ska jag ringa eller smsa mamma och be henne hämta mig?", "Vänta nu spyr jag! Nej, falskt alarm. Men nu gör jag det! Inte nu heller? Nehepp. Men nu då? ..." osv, osv.
Alla dessa tankar var dock helt bortkastade, jag spydde aldrig. Jag somnade på soffan när jag kom hem, men jag spydde inte!

Nyss skulle jag platta luggen - istället blev vänster öra offret.
Jag har i och för sig bränt mig en hel del gånger, men jag har aldrig placerat plattången på örat och sedan pressat ihop. Så det var en ny, smärtsam upplevelse. Resultatet blev platt med en fin, knallröd färg.

När ni ser min dag och dess följsamma otursattacker kanske eran blev aningen bättre?
Om inte kan jag glädja er med att min träningsverk imorgon kommer att ligga på topp.
Nu då? Känner ni lite skadeglädje där framför datorn? Uppdrag slutfört.