Hur tänkte jag egentligen nu då?

Om jag inte är helt ute och yrar på en cykel så har vi haft en kvinnlig busschaufför i lite mer än ett år nu. Hon är riktigt cool och jag har så passande gett henne smeknamnet 'Busstanten'.

Idag när jag satt på bussen som vanligt så ringde hennes telefon och hon svarade med ett namn.
Vänta, tänker korkade jag. Heter hon något?
Jag smsar på stört 1/4 av mina kontakter och berättar den stora nyheten om hennes namn. Jag vet inte varför, men av någon anledning kom jag i den stunden på att jag på fullt allvar har trott att den stackars människan var namnlös.

Jag börjar fundera på det. Varför har jag inte vetat hennes namn när jag har pratat med henne ett flertal gånger? Varför har även mina kompisar trott att hon har varit namnlös. Har jag någon form av felkoppling uppe i skallen? Och den viktigaste frågan, när kommer det snö?

I morse när jag kollade på termometern skrek jag av glädje, det var minusgrader!
Hösten är den absolut värsta årstiden, och jag vet att jag har sagt det förut men den är helt överskattad. Regn, halvkallt, halvvarmt, inget bad, ingen slalom, ingenting. Men efter ett tag kommer det några cm snö som hinner smälta bort innan jag hunnit tänka. Men vad spelar det för roll? Snö är underbart i vilket fall!

Förra året åkte jag snowboard, på ca 2 cm snö i och för sig, den 29 oktober.
Så tack, men nej tack. Bort med hösten och denna jävla skit... Vinter åt folket!

Världen utanför Spotify

Under en längre tid har jag märkt att det snackas mycket om Spotify, riktigt mycket. Jag är som vanligt efter alla andra och förstod sent vad det där var.

Jag har försökt med att nicka när alla pratar om hur bra det är och så fort någon undrar varför jag inte har det så svarar jag något i stil med "Men, det kostar och på Youtube kan man ju se filmerna också. Och dessutom lyssnar jag nästan aldrig på musik på datorn."
Såklart protesterar folk och säger att det visst kan vara gratis, om man bara blir inbjuden och bla, bla, bla... Okra sånt, har jag tänkt fram tills idag.

Idag sa nämligen en viss person: -"MEN! Vad är du för tjej som inte har spotify? Där kan du ju lyssna på våran musik!"
Jag körde med min gamla vanliga: -"Jag lyssnar aldrig på mdatorn utan på mobilen, och har inte råd att köpa och bla, bla..."

Till skillnad från andra gånger hade jag bestämt mig. Jag skulle hänga med. Jag skulle förstå! Jag skulle aldrig mer vara utfryst ur samhället igen! Jag skulle skaffa Spotify!
Så jag erkänner, han lyckades få bägaren att rinna över och övertyga mig. Så jag kanske föll för grupptrycket och gillar Spotify nu, men handlar det om Twitter nästa gång, då ger jag inte vika!

Torsdag den 24, den nya otursdagen?

Dagen började helt okej. Engelskaförhöret gick okej, svenskan funkade okej, lunchen var okej och idrotten var .... inte så okej.

Eftersom jag har varit sjuk den senaste månaden så var det min första riktiga idrottslektion och det kändes riktigt skönt att få röra på sig igen. Friidrott stod på schemat och både längdhopp och kula gick helt okej. Problemen kom först när jag skulle hoppa häck.

Häckhoppningen, eller var det nu kallas, gick även den helt okej till en början. Men såklart kommer det ju alltid ett men när jag gör något, och i detta fall kom det i landningen efter sista häcken.

Jag råkar på något sätt landa helt på sidan av foten efter hindret och ramlar 'pang boom' ner på marken. I den stunden är smärtan så olidlig att jag tror att foten måste amputeras och att jag kommer få spendera resten av livet i en rullstol. Men eftersom jag klart och tydligt kände foten så insåg jag snabbt att det inte skulle bli så.

I alla fall. Dom två kompisarna som jag hoppade med kommer springandes till mig när dom ser mig ligga där och jag hör hur några vid höjdhoppningen ropar något om "Hjälp! Vi har en skadad.. Hjälp!". När jag kollar upp igen så ser jag läraren komma springandes i full fart. Han kollar till mig en liten stund innan han springer över till höjdhoppningen.
"Okej..." tänker jag. "Varför springer han dit om han skulle hämta stödstrumpor och is?"
Svaret kommer snart.

Borta vid höjdhoppningen har ännu en tjej ramlat i exakt samma stund som mig och gjort illa foten.

Dagen i ära hade vi en vikarie som gympalärare, men som tur är spelar han fotboll och har gått ett par kurser i hur man ska hantera skador. Han tycker personligen att jag ska åka in till sjukstugan och kolla upp det, och eftersom jag är så tyst, blyg och lydig så gör jag som vanligt och lyssnar på läraren.

Inne på sjukstugan träffar jag den andra tjejen, som har tagit den sista rullstolen den lilla tjuven, och vi skattar åt att vilken tur man kan ha. Att två stycken i samma grupp ska göra illa sig exakt samtidigt, är det speciellt troligt?

Jag får efter 45 minuters väntan komma in på ett 5 minuters långt besök hos världens coolaste doktor. Eftersom foten var konstigt blå så tyckte han att vi skulle åka in till Sollefteå och kolla upp det, och eftersom jag är så tyst, blyg och lydig så gör jag som vanligt och lyssnar på doktorn.

Inne på sjukhuset i Sollefteå är det ganska trist och det händer inte så mycket. Det mest intressanta var nog när jag satt och åkte runt, runt i en rullstol och sjöng ljudligt:
"What goes around, goes around, goes around ...."

Foten var i alla fall inte bruten utan bara illa stukad och totalt tog sjukhusresorna bara 3 timmar! För den andra tjejen däremot gick det inte lika bra. Hon fick vänta minst dubbelt så länge som jag, eftersom hon åkte till Östersund, och hon hade även brutit foten, stackaren..

Så nu tycker jag att jag borde slippa skador och sjukhusbesök, i alla fall ett tag.

Bara för att jag inte lyssnar betyder det inte att jag inte bryr mig!

Hej och hallå!
Jag vet att jag är usel på att uppdatera och jag lovar att försöka bli bättre på det och blogga minst 2 gånger i veckan. För det är inte det att jag inte har något att skriva om, jag tänker nämligen dagligen 'Ååh! Det här måste jag blogga om'. Utan nej, jag lider nämligen bara av den allvarliga sjukdomen blogglathet.

I alla fall, så länge jag tänkte passa på att dela med mig av två nyliga samtal:

Nr 1:
Jag: -"Jag har ont i huvudet..."
Lärare: -"Men gå och ta dig ett blåss!"
Jag: -"Eeh...?"
*Läraren går ut ur rummet*
Jag (till kompis): -"Sa hon 'ta ett blåss'?!"
Kompis: -"Hon sa 'ta en rast!'"
Jag: -"Eum, hahaha! JAHA!"

Nr 2:
Kompis: -"Vart ska du praoa då?"
Jag: -"Expressen.."
Kompis: -"Ah, det är tågstation va?"
Jag (med dömande blickar): -"Eeh...?"
Kompis: -"Inte? Men eeh, tidning? TIDNING! ......eller?"
Jag: -"Vet du inte vad Expressen är?? Aftonbladet, Expressen. EXPRESSEN!"
Kompis: -"Jaha, dom med lilla getingen?"
Jag: *Nickar* -"Jaa, vi säger så.."

Ursäkta, men vad gör den där pinnen i min näsa?!

Idag var en av de absolut värsta dagarna i mitt liv! Eller okej, kanske inte i hela mitt liv, mer under de senaste 3 åren, men i alla fall.. Så grattis, ni ska få höra om den!

När jag fick tamiflun så blev jag mycket bättre, men sedan när jag slutade äta det blev jag sämre igen. Igår var jag tvungen att åka hem från skolan och väl hemma i soffan fick jag sjukt ont i halsen. Mamma ringde doktorn och efter ett bra tag i kön stängs telefontiden och mamma kastas ut.. Okej, inte kastas ut, det lät lite väl brutalt, men samtalet bröts.

Efter mycket om och men får hon äntligen tala någon på sjukstugan, och efter ytterligare några timmar inser dom att jag inte tagit några prover. Det bestämdes att jag skulle dit idag och ta prover och kolla halsen och svininfluensa.. Fast inte för att kolla om jag hade svininfluensa, det går inte att kolla i efterhand nämligen, utan för att se om jag har det nu. Jaa, jag förstod inte riktigt.. Men sagt och gjort så begav vi oss dit imorse klockan 10 med strikta instruktioner om hur vi skulle göra.

Den här gången fick mamma, men absolut inte jag, gå in via entrén och säga till att vi var på plats. Sen fick vi gå bort längs parkeringen och ställa oss utanför ett kontorsfönster. Bredvid fönstret fanns en dörr och under dörren stod en liten grön pall. Där mina vänner fick vi gå/klättra in.

När doktorn kommer har han på sig en gul skyddsdräkt och säger att han inte behöver munskydd, dvs om jag inte hostar på honom. Så jag lovar snällt att jag ska försöka att inte göra det. Han lyssnar på mina lungor och kollar min hals från ett säkert avstånd. "Tror han att jag bits?", "Luktar jag illa?" var frågor som dök upp i mitt huvud, men svaret var troligen bara rädslan för svininfluensa.

Lite senare byts doktorn ut mot en tjej med munskydd, som uppenbarligen litar hon inte på att jag inte ska hosta, och ta 3 prover. Så precis där blev dagen den värsta i mitt liv!´
Först "stryper" hon min arm för att sedan sticka in en 1 dm, nästan i alla fall, lång nål som ska tömma min kropp på blod. Jag har aldrig varit spruträdd, men klagar på att nålen faktiskt är överdrivet lång.
"Nu ska jag ta ett prov i din näsa!" utbrister hon plötsligt. "Jag ska alltså sticka in den här pinnen i din näsa och snurra runt. Om du ska nysa måste du nysa i pappret." Hon sträcker fram en bit papper och jag tar chockat emot det. Jag stirrar skräckslaget på henne och sedan på pinnen hon tar fram som är ännu längre än sprutan.

"SHIT!!" tänker jag. "Men okej, okej.. Andas nu. Det kan väl inte vara så farligt. Jag menar, det finns ju värre saker. Även om pinnen är extremt, sjukt onödigt, överdrivet lång!
Jag hade fel, det finns inget värre!

Jag fokuserar på den förstorade topsen som kommer närmare och närmare mot mig.
"Nej hjälp!" är det sista jag hinner säga innan jag sitter där med ögonen i kors och stirrar på pinnen som förs in i min vänstra näsborre. I början var det inte så farligt, det kittlades en aning men inget mer. Men pinnen åker bara längre och längre in. Tillslut var den så pass långt in att det kändes som att den nuddade kräkreflexen, petar ut ögonen och snurrar runt i hjärnan, samtidigt!

"Hur går det?" frågar hon glatt, i hopp om att jag skulle må bra. Inser hon vilken situation hon har försatt mig i?
"Jag ..... spyr!" viskar jag fram medan jag sluter ögonen och försöker koncentrera mig på att andas. Enligt mamma blev tjejens ögon stora som tefat efter att jag yttrat meningen och kort därefter var hon klar.

Jag pustar ut och öppnar långsamt ögonen som vid det här laget är smått fyllda av tårar.
"Jädra reflexer! Varför ska d ...." Jag avbryts mitt i mina tankar av att hon kör in pinnen i min högra näsborre.
"Neeeeej ....!" viskar jag och överväger seriöst att slå bort hennes hand och skrika olämpliga saker samtidigt som jag springer där ifrån.. Men jag sluter istället ögonen igen.

När hon äntligen är klar rinner mina tårar. Troligen av någon sort reflex, men också av lättnad över att det över. Det var en sån extremt obehaglig känsla, en som jag aldrig varit med om något liknande tidigare!
Glädjen varade så pass länge, trots att det fortfarande känns skumt i näsan NU, att halsprovet gick som en dans.

Svinisproverna skickades vidare till Östersund, som sen skulle skickas vidare till Umeå. Halsontet berodde på streptokocker, vilket slutade med Kåvepenin.

Så vad har jag fått ut av detta? Pencillin och skräckfyllda minnen.
Vad har ni fått ut av detta? En konstig detaljerad beskrivning om pinnar i näsan!


Så min fråga är: Är det någon annan som tagit den-långa-pinnen-i-näsan-testen? Och är det bara jag som tycker att det är sjukt hemskt?