Den sanna konsten att göra bort sig..

Är det någon sorts talang som jag besitter så är det den eviga konsten att göra bort mig. Det är något som ligger i släkten.

Igår var jag och familjen på Mediamarkt för att kolla efter julklappar, mamma fick då syn på en kille.
Mamma: VEM är han?! Hjälp mig komma på! Jag känner honom!
Jag: Vart?
Mamma, som pekar entusiastiskt: Han kommer där!!
Jag: HAHAHA!! Men mamma, det är ju han i Robinson!
Mamma: Jaha, oj...
Mamma höjer nu rösten.
Mamma: Då känner ju inte jag honom!
Killen kollar lite generat upp och skrattar upp och skrattar.
Jag: Förlåt, vi trodde att vi kände dig.
Robinson-Erik: Haha! Det är lugnt.


Under de närmaste tio minuterna så dök han alltid upp där vi var och vid ett flertal tillfällen var jag nära att krocka med honom. På vägen ut ur affären så såg jag att de sålde övervakningkameror.

Jag: MAMMA! KOLLA!! De säljer övervakningskameror!!
Mamma: Mm...
Jag: Men mamma! Fatta vad coolt! Jag vill ha det utanför min lägenhet!
Mamma: Ska du sätta upp det så att du kan spana efter snygga grannar?
Jag: Ja, exakt! COOLT, mamma!
Jag ser att mamma kollar bort från mig och vänder mig om jag också. Där står Robinson-Erik och skrattar. Jag tvivlar faktiskt på att det var MED mig, och snarare ÅT mig.

Väl ute ur affären stöter vi på honom igen – denna gång nickar har "hejdå."


Det sägs ju att det är bra att göra intryck..

One of the kind..

Mamma: Jag lånade din hudkräm! Men den var inge bra..
Mamma håller fram händerna så att jag kan lukta på den. Jag ryser till eftersom jag alltid tyck att doften på pricken påminner om penicillinet för barn som jag fick när jag var liten.
Jag: Men mamma! Det där är ju inte hudkräm! HA-HA-HA!
Mamma: Inte ...?
Jag: Nej, det är ju duschkräm!
Mamma: Nej, nu skojar du ...!
Jag: Men nej!
Mamma går in i badrummet och sköljer av händerna i handfatet.
Mamma: Ja men titta! Det löddrar ju!

Samma lika.

Jag har börjat panikstäda rummet – vilket alltid leder till en större röra än innan projektet startade. Idag är det inget som skiljer sig från det vanliga och allt är en total katastrof.. Något som min mamma nyss fick bevittna.
Mamma: Oj......
Andrea: Men det är inte SÅ farligt som det ser ut!
Mamma: Bra! För det ser FÖR JÄVLIGT ut!

Första dagen utan skolplikt:

Det finns säkert några vilsna själar där ute som undrar hur jag firade min första, hela, dag utan skolplikt? Inte? Synd, men jag ska berätta det ändå!

Jag vaknar, tidigt och bra, klockan 13:20 efter en lång natt med andra glada sommarlovsfirare. När det sedan bär av mot rallytävlingen ser vi till våran förvåning att det står två hästar på rastplatsen bara 1 km från vårat hus. Vi stannar och medan pappa åker bort till ägarnas hus stannar jag och mamma för att se till att inte hästarna blir påkörda.

När jag står där, precis framför en gigantisk islandshäst, slås jag av tanken att jag är på gränsen till hästrädd. Hästen kollar förbryllat upp på mig som om han har hört mina tankar och känner sedan för att retas lite med mig. Så, han börjar trava ut mot vägen med ett hånflin på läpparna.

När jag springer ut på vägen – för att stoppa hästen på så sätt utan att jaga efter den – kommer det två bilar. Jag ställer mig i mitten på motsatt körfält och börjar med stora armrörelser att vinka ner farten. Men icke sa nicke! Den första bilen gasar förbi i 110 km/timmen. I den situationen blir man lätt sur förstår ni, så jag höjer mitt mellersta finger och skriker för allt jag är värd "In your rygg! Sänk farten för *censur* din *censur* utländska *censur*. *censur x75*"
Att bilen var utländsk borde inte ha haft någon som helst betydelse angående mina två tecken, jag tror varenda kotte i Europa förstår dessa.

Nu undrar ni säkert: Hur gick det då? Vad hände med hästarna?
Jag – numera även kallad Hästproffset – och mamma lyckades driva hästarna tillbaka till deras hage där ägarna snabbt kom farandes och tog över.
Att en av hästarna nästan sket på mig, det är en annan historia.

PUSS!

Årets första, ärliga jordgubbar.

Jag har varit – och är än i dag – allergisk mot en hel del saker, lika så jordgubbar. Även om jag inte har varit superallergisk mot dessa godsaker så har jag såklart aldrig erkänt det – trots alla blåsor som bildades i min lilla mun. Jag visste helt enkelt att mamma aldrig skulle låta mig äta dom om jag berättade det. Idag mina vänner hände det plötsligt: Jag tog mod till mig och berättade för mamma att jag är allergiskt mot jordgubbar och förklarade varför jag inte hade sagt det tidigare. Hon bara ryckte på axlarna och svarade "Jaha. Men lite hade du ändå inte dött av."
Efter alla dessa hemlighetsfulla år!

Nu har jag ont i munnen. Men goda, det var dom allt. Och lever, det gör jag också!