Den sanna konsten att göra bort sig..

Är det någon sorts talang som jag besitter så är det den eviga konsten att göra bort mig. Det är något som ligger i släkten.

Igår var jag och familjen på Mediamarkt för att kolla efter julklappar, mamma fick då syn på en kille.
Mamma: VEM är han?! Hjälp mig komma på! Jag känner honom!
Jag: Vart?
Mamma, som pekar entusiastiskt: Han kommer där!!
Jag: HAHAHA!! Men mamma, det är ju han i Robinson!
Mamma: Jaha, oj...
Mamma höjer nu rösten.
Mamma: Då känner ju inte jag honom!
Killen kollar lite generat upp och skrattar upp och skrattar.
Jag: Förlåt, vi trodde att vi kände dig.
Robinson-Erik: Haha! Det är lugnt.


Under de närmaste tio minuterna så dök han alltid upp där vi var och vid ett flertal tillfällen var jag nära att krocka med honom. På vägen ut ur affären så såg jag att de sålde övervakningkameror.

Jag: MAMMA! KOLLA!! De säljer övervakningskameror!!
Mamma: Mm...
Jag: Men mamma! Fatta vad coolt! Jag vill ha det utanför min lägenhet!
Mamma: Ska du sätta upp det så att du kan spana efter snygga grannar?
Jag: Ja, exakt! COOLT, mamma!
Jag ser att mamma kollar bort från mig och vänder mig om jag också. Där står Robinson-Erik och skrattar. Jag tvivlar faktiskt på att det var MED mig, och snarare ÅT mig.

Väl ute ur affären stöter vi på honom igen – denna gång nickar har "hejdå."


Det sägs ju att det är bra att göra intryck..