Två timmar, tjugoen minuter och femton sekund / en evighet!

Hade jag inte stirrat på sprutan som en galning och istället råkat blinka hade jag nog missat det helt, svinsprutan gick smärtfritt.
Men grejen var den att en/två sjuksköterskor använde sprutan som vapen och stack folk i armen, medan ungefär 50 småbarnsfamiljer, 30 gamlingar, 18 dödliga personer och jag skulle ta sprutan. Ingen människa behöver 145 i IQ och MVG i matte för att räkna ut att skulle ta lång tid att vaccinera alla.

Av någon oförklarlig anledning satte de mig bland dom vildaste busungarna man kan tänka sig, men jag klagade faktiskt inte. Det var trevligt och man hade fullt upp, till skillnad från ett gäng torrbollar i andra korridoren. Efter 1½ timme började jag sakta men säkert närma mig bristningsgränsen och när klockan tickade upp emot två timmar på sjukstugan var gränsen nådd.

Min underläpp började darra och jag kände hur gråten var nära. Jag reste mig upp från stolen och slog i väggarna, rullade runt från dörr till dörr, stampade i golvet, slet sönder en lampa och bankade på rutorna. Jag vände mig sakta om och skrek hysteriskt:
ANDJEEA INTE TA SPJUTA!! ANDJEA TJÖTT!! INTE SPJUTA! INTE GJISEN SPJUTAAAAN!!!!! NÄÄÄJ!

Jag väcktes i mina tankar av att en av Röda Korset-tjejerna kommer in i rummet,
Nummer 81.. Nummer 81!
Jag flyger upp från stolen som om en kula just träffat mig och dansar någon form av segerdans innan jag frågar: För ....... det är vi nu va? Mamma?

Det sägs att barn skrattar 100 gånger om dagen, medan vuxna bara drar på smilbanden 15 gånger. Är det verkligen så? Och drar man då bort alla gånger barnen gråter? Jag tror inte det, för i så fall skulle det nog vara 50-50 på gråt och skratt fronten.
Imorgon ska jag räkna hur många gånger jag skrattar, från morgon till kväll. Det kommer att bli intressant, tror jag, typ.