Ett livstecken, eller något åt det hållet?

I fredags var jag faktiskt ganska glad. Jag låg bra till -om inte till och med före- i skolarbetet, men straff till den som har det lätt under mer än en dag!
Nej, jag vet inte vad jag ska skriva, jag är helt slut. Jag är sjuk, troligen är det både svininfluensa och så har jag lunginflammation. Jobbigt? Skapligt faktiskt. Sen har jag panik, snart är det jul, vår, sommar och så gymnasiet. Vart ska jag ta vägen? Jag vet verkligen inte! Det är jobbigt, suck! Prestationsångest!!

Just nu försöker jag att bara ta det lugnt och bli frisk snarast möjligt, men inte klarar jag av att ta det lugnt? När jag vilar får jag ångest för att jag vilar och när jag försöker jobba inser jag att det verkligen inte går! Det är faktiskt ganska irriterande att vara sjuk, vet ni om det?

Fast jag har inget vettigt att skriva, ville mest tala om att jag lever. Kul va? Jag lever! Nu kan ni fira hemma i era soffor och ha lite fredagsmys, wooohooo! Tänk inte på stackars, sjuka mig bara, jag har det bra, eller typ..

Nej, nu vet ni att jag lever. Visst, jag har skrivit avskedsbrev och planerat min kanske kommande begravning, men jag lever. Kram på er och lycka till med livet, vi hörs om jag klarar mig.
Jag måste också få klaga på livet ibland, jag är ju "emo-markuus", med humor då..

Men egentligen, nu är jag bara konstig och skriver om helt ovettiga saker som ingen bryr dig om, så vad säger vi?
Äh, tja på er!

Dagens WOW,

För en liten stund sen kände jag för att kolla vad mina föräldrar egentligen kan om hiphop. Mamma gillar musiken och kan en hel del och pappa ... är pappa helt enkelt, fast han tycker vissa låtar är bra och gillar Petter, Thabo och Ramo. Så trots allt hade jag höga förväntningar.

Jag går in i TVrummet och spelar upp Jag Skrattar Idag med Ison & Fille för pappa.
Jag: Vilka är det?
Pappa: Men det är ju Ison och Fille!
Jag kollar storögt på honom som om han kom från en annan planet och pappa ler stolt.
Jag: Shit! Kunde du?? High five pappa!

Jag går bort till mamma som kan det mesta och spelar upp Medlemskort med AFC.
Mamma under introt: Eeh.... Petter?
Jag svarar inte utan väntar på att hon ska lösa det.
Mamma: Nej, men, men! Jag vet inte!
Jag säger fortfarande inget.
Mamma: ÅÅH! Ska vi gå upp och kolla på rallycrossbilar? Och så kan du säga vems bil det är?
Jag: Ja gärna!
Jag spelar upp en annan låt med AFC i hopp om att hon ska klara det nu, förjäves.
Jag: Men, det är ju AFC!
Mamma: Jaa, men .... det hörde inte jag.
Jag vänder mig om för att lämna rummet, besviken.
Mamma: Men det är ju "Ajson, Fille ...."
Jag: Här i Sverige pratar vi minsann svenska! Det heter mat-E-rix, inte Matrix. Sverige Demokrater!
Mamma: Hehehe, du är rolig du!
Jag: Jag vet!

Det är med en tår i ögat jag skriver detta. Helt allvarligt trodde jag att mamma skulle klara det, och pappa skulle misslyckas. Sak samma att mamma också klarade Jag Skrattar Igad, jag hade fel, grattis pappa! Och jag gissar att det är radios och Knä-Kims förtjänst att han klarade det, inte min. Men här behövs inga Idolvinnare i familjen eller mattegenier, jag är stolt på riktigt!

Inpuls: Ishotellet och Norsk medborgare, nästa!

Jag funderar helt allvarligt på att bli norrman (/kvinna) eller kanske finne. Inte dansk i alla fall, det skulle helt enkelt inte fungera. Språket tillexempel, det är kört redan där. Så norsk får det nog bli

Jag skäms kort sagt över att vara svensk! Först åker underbara, världsbästa Jon ur Idol, sen åker gudomliga Rabih med ögonen och leendet också, som faktiskt var anledningen till att jag fortsatte följa Idol. Och vad händer idag då? Jo favorit Eddie, Snygg-Eddie blir utröstad. Jag vet, jag vet, det låter ytligt. Men jag är tonårstjej, det är naturligt, faktiskt. Men om jag ska vara helt ärlig så sjöng dom bäst av alla! Typ..

Sen finns det många saker man kan störa sig på och skämmas över. Till exempel Måns Möller och hans program Cirkus Möller, det är helt sanslöst! Caroline Af Ugglas är en annan person jag har svårt för, men hon är den hon är och det gillar jag. Så hon får vara kvar, men Måns? Jag undrar om Danmark vill ha honom? Och när jag ändå är igång, varför inte utvisa Svirige Demokraterna? Vi skulle kunna bygga en "ö", och där kunde dom sitta i folkdräkt med sina blonda små barn, äta köttbullar och kolla på Pippi Långstrump, och samtidigt hata alla andra kulturer och människor.

Men om jag och mina vänner är pinsamma, vad är då dessa personer? Den första är bara konstig, tvåan är mycket speciell och den sistnämnda gruppen är rent av dumma!

Nej men, nu ska jag tröstäta ..... nej, det ska jag inte! Men jag vill åka till Ishotellet i Jukkasjärvi, det verkar som en cool grej, ice cool. Någon gång i framtiden, maybe, kanske, troligen, hoppningsvis, storfis...
Känner att jag är övertrött och därav har stavningsproblem (ha överseende tack!), så jag ska nog sova nu.. ELLER ringa en kompis och planera resa till ishotellet. Bara inte Rabih är där samtidigt, man vill ju inte att allt ska smälta, eller nåt sånt.
Så sova eller kompis, sova ... kompis ... sova ... kom.. kompis!

Och där kom väggen .... AJ!

För tillfället har jag nog sprungit in i alla tänkbara väggar med huvudet före, både bokstavligt och bildligt. Jag har otroligt mycket att göra i skolan, samtidigt som jag är sjuk. Jippie? För en stund sen slog jag huvudet i bordet av misstag och armen värker som f*n efter sprutan. Jippie? "Histeriskt anfallsbrott" nästa?

Och som om inte detta vore nog så suger vädret också! Det är kallt och lite snö, LITE snö! Vad är egentligen meningen med lite snö? Usch, snö ska det vara mycket av, annars är det nästan (då menar jag verkligen, verkligen bara nästan) onödigt. Fast, allt är bättre än regn och slask, så jag klagar inte.

Sen ska jag försöka utnyttja alla mina väggar, annars är dom bara onödiga. Hm.... Kanske använda dom som bollplank? Måla på dom? Eller varför inte hål i väggen? Jag får se hur det blir med det..

Nu ska jag gå ner och skriva lite om Carl Mikael Bellman, har muntlig redovisning imorgon tillsammans med en kompis! Inte för att jag har något problem med att prata, det är bara det att ... jag vet inte riktigt, det kan vara för att jag inte styr allt själv. Oavsett vad så suger det i alla fall!

Två timmar, tjugoen minuter och femton sekund / en evighet!

Hade jag inte stirrat på sprutan som en galning och istället råkat blinka hade jag nog missat det helt, svinsprutan gick smärtfritt.
Men grejen var den att en/två sjuksköterskor använde sprutan som vapen och stack folk i armen, medan ungefär 50 småbarnsfamiljer, 30 gamlingar, 18 dödliga personer och jag skulle ta sprutan. Ingen människa behöver 145 i IQ och MVG i matte för att räkna ut att skulle ta lång tid att vaccinera alla.

Av någon oförklarlig anledning satte de mig bland dom vildaste busungarna man kan tänka sig, men jag klagade faktiskt inte. Det var trevligt och man hade fullt upp, till skillnad från ett gäng torrbollar i andra korridoren. Efter 1½ timme började jag sakta men säkert närma mig bristningsgränsen och när klockan tickade upp emot två timmar på sjukstugan var gränsen nådd.

Min underläpp började darra och jag kände hur gråten var nära. Jag reste mig upp från stolen och slog i väggarna, rullade runt från dörr till dörr, stampade i golvet, slet sönder en lampa och bankade på rutorna. Jag vände mig sakta om och skrek hysteriskt:
ANDJEEA INTE TA SPJUTA!! ANDJEA TJÖTT!! INTE SPJUTA! INTE GJISEN SPJUTAAAAN!!!!! NÄÄÄJ!

Jag väcktes i mina tankar av att en av Röda Korset-tjejerna kommer in i rummet,
Nummer 81.. Nummer 81!
Jag flyger upp från stolen som om en kula just träffat mig och dansar någon form av segerdans innan jag frågar: För ....... det är vi nu va? Mamma?

Det sägs att barn skrattar 100 gånger om dagen, medan vuxna bara drar på smilbanden 15 gånger. Är det verkligen så? Och drar man då bort alla gånger barnen gråter? Jag tror inte det, för i så fall skulle det nog vara 50-50 på gråt och skratt fronten.
Imorgon ska jag räkna hur många gånger jag skrattar, från morgon till kväll. Det kommer att bli intressant, tror jag, typ.

Stamkund på sjukstugan!

Jo, det känns verkligen så! Jag har varit där 2 gånger under den här och förra veckan, blodprov och få ut grejs ur ögat, och imorgon bär det av igen, för tredje gången!

Jag vet inte, men på något sätt känns det som att jag är någon form av hypokondriker, vilket är riktigt jobbigt. Fast, jag vet att jag inte är det, men andra verkar tro det. Fast, jag är inte en sån person som tar åt mig av andras åsikter. Men imorgon så ska jag vaccinera mig, svinisspruta!

När jag tog svintesten mådde jag sjukt dåligt och efter blodprovet kändes det som att jag skulle svimma. Jag trodde såklart att jag hade blivit känslig på äldre dagar, och därmed spruträdd. Så var det självklart inte, tack och lov, illamåendet och yrslet berodde på det otäcka hej-vi-stoppar-in-en-onödigt-lång-pinne-i-näsan-och-geggar-runt-testet.

Nej, jag känner att jag ska ge en kort förklaring på "få ut grejs ur ögat". Jag hade lyckats få en innåtväxt ögonfrans som skavde varje gång jag blinkade -har hänt en gång förut för ungefär 2 månader sedan-, men nu har Farbror Docktorn tagit ut den. Tackar och bockar för det!

Och hej, nu kom jag på att jag har engelskaprov imorgon, så .... godnatt?

Så kan man också se ut...

Jag har funderat på en sak .... Okej, det har jag inte, men det fick mig att låta lite smart. Och det är jag ju, lite smart!

I början av dagen fick jag ett sms av mamma som löd ungefär såhär;
"Ska vi ta kort hos Hasse efter frissan? För epa/traktorkortet?"

I alla fall... Jag var hos frissan, inte så speciellt. Jag gjorde som vanligt, rakade av allt hår utom luggen och en liten fläta där bak och färgade allt morotsrosa. Det blev bra, diskret och snyggt, precis som jag vill ha det.

Efter ett bra tag tog jag mig till Hasse för att knäppa kort till körkortet och även pressleg, och det var med orden "Jag ser förjävlig ut på mitt ID kort, så jag ger mig INTE förrän jag ser BRA ut! Punkt slut!". Jag gjorde snabbt den saken klar för Hasse och han var snäll som vanligt och trodde att det var omöjligt.

Sagt och gjort, det var verkligen omöjligt! Första omgången bryter jag ihop och skrattar, andra omgången går bra. Förutom att jag fortfarande ler aningen för mycket på vissa bilder, medan jag ser ut som en psykiskt störd fiskpinne på bilderna med 'neutralt ansiktsuttryck'.

Hasse: Men ..... den här tycker jag blev bra!
Jag: Mm.. Jag gillar den, du har verkligen fångat mig i bilden!
Hasse: Jaa, den är riktigt bra faktiskt..
Jag: Jaa, speciellt mustaschen! Den blev fin! Och mitt skalliga huvud, och hakorna! Jag röstar personligen på den här bilden! Hela min personlighet finns med och allt!

Well, jag är tjurig så jag ger mig inte, vidare till omgång tre. Vid det här laget är det ingen som skrattar och i mina medvetna försök att lyckas och se 'neutral' ut ser jag istället skapligt förbannad ut. Det blir en av dom sista 30 bilderna där jag ser som dummast ut, jippie!

Det sista jag mumlar innan jag lämnar affären är att jag personligen föredrog mustasch-bilden och att den hade passat mycket bättre. Men jag lärde mig i alla fall en läxa; Lova inte dig själv något du inte kan hålla, det slutar bara med dåliga bilder och dåligt humör..

Livet leker...

Just nu i skrivande stund tror jag inte att mitt liv kan bli bättre. Skolan har precis börjat och idag fick vi reda på att vi skulle ha ett engelskaprov, imorgon! Som pricken över i;et sprider bonden koskit på *lägdorna runt omkring, är jag sjuk, vilket jag har varit sen slutet av augusti, och så är min mun på ett ungefär dubbelt så stor som den brukar vara. Anledning? Jag åt kiwi! Och jaa, jag vet att jag inte tål kiwi, men om jag äter det riktigt snabbt så märks det inte förrän jag nästan har hunnit äta upp hela. Smart, jag vet, det var så jag föddes..

Nu är det dags för min blogg att bli en ......... modeblogg!
På lovet var jag i stan och köpte bla tre par höst/vinterskor;
+ Jag behövde verkligen nya skor och så är dom snygga!
- Se föregående punkt, snygga skor på landet? Nja, det funkar till viss del. Och sen så har vi ju skavsår och skavsår, och nämnde jag skavsår?

Jag har även köpt tre par glasögon;
+ Jag behöver verkligen nya glasögon, dom är snygga och så är det bekvämt!
- Såklart när jag gör någonting så blir det fel, FEL, FEL. Glasögonen är på något vis 'felvinklade' och jag ser såklart suddigt, jäkla synfel! Men det fetaste minuset är nog att jag hatar att ha på mig glasögon, bland folk jag inte känner alltså! Jag vet inte varför, men av någon anledning känner jag mig obekväm i det, det kan möjligen bero på att jag ser ut som en dum fiskpinne i dom. Okej, jag vet inte om dum fiskpinne är rätt ord, men snarare smart nånting... Så det kanske är just det som är problemet, jag ser smart ut! Tack Gud, Tomten och Ronald McDonald för att linser finns!

Nej men allvarligt så är livet ganska ...... normalt och tråkigt just nu, men det ska jag ändra på. Jag ska, -eum... alltså? eeh.. typ..ja!- jag ska fasen lära mig finska!
Hjälp?
* För er lite efterblivna stadspersoner så betyder lägda ungefär samma sak som äng/åker.

Expressen, inte Aftonbladet, Expressen!

Hejhopp!
Okej, det där var nog världens töntigaste start på ett inlägg. Men så länge jag inte skriver "azzåw heei bloggen. Jag har ba tiep inte pallat blogga azzå, mm!" så är det lungt.

När jag var och praoade på Expressen med Jan-Erik så fick jag skriva 3 artiklar och ta 2 bilder som var med i lördagens tidning. Jag lovade El Mentore att lägga upp dom, så här är dom (tryck för större bild):






Annars så bar det bland annat av till Karlstads NGKrace med massor av sk kändisar. Och det var en verkligen upplevelse att se personer som hockeylegenden Jörgen Jönsson, Room Service-snickaren Mattias Särnholm och såklart rallykungen P-G Andersson ge gärnet i folkrace.

Expressens egen motorjournalist Jan-Erik Berggren och Aftonbladets motor- och golfjournalist (motor OCH golf! Inte för att jag är så fördomsfull, men den blandningen är nog inget jag hade tippat på.) Johan Linderstam tävlade även dom, mot varandra givetvis, och vinnaren blev Jan-Erik. Bästa tidningen, bästa föraren, hehe. Men om jag får säga det själv så var Johan riktigt trevlig, trots att även han höll med om att jag skulle "lära mig älska telefonen".

En annan färgstark person som var "Crazy Mike", som kör Pro Superbike för Suzuki. Säkerligen kan räkna ut att han är galen, och även att han är pratglad. Speakern fick nästan slå ner honom för att få tillbaka mikrofonen och om man hörde ett "mohaHaHAHA..!" så visste alla vem det var som pratade

Men, praoveckan var alltså helt underbar och utan tvekan den bästa platsen jag varit på. Härlig omgivning, roliga arbetskamrater, grym handledare, Nike&Tove/världens underbaraste barn, trevliga resor, härligt, härligt. Tack till er ALLA!

. . .

Hej, jag heter Andrea och är 15 år. Jag har precis låst in min skåpnyckel, i mitt skåp, punkt!

Dag 2

I morse vaknade jag klockan 7.30 av trafiken utanför fönstret.
"Shit!" tänkte jag. "Är det fest nere vid Hängbron?"
Egentligen borde jag inte vakna eftersom jag sover med öronproppar, men som vanligt hade jag tagit ur dom i sömnen.

Men, idag åkte vi ut till Ekerö för att hälsa på släkten. När vi står och vänter på bussen ser vi fyra polismotorcyklar och 3 polisbilar. Senare bli bussen omkörd av yttligare två polisbilar och två civilpoliser, och som om inte det vore nog så kommer det en polishellikopter!
Jag vet inte säkert vad det var, men jag har hört att det var en man som hotade en kvinna i någon lägenhet. Mysko..!

Väl framme blir Lilleman ganska hängig och det visade sig att han hade 39 i feber, stackaren! Ett nytt hus har dom också hunnit få fram sen vi var där sist. Det är nog minst 4 gånger så stort, allvarligt eftersom det förra huset var mindre än deras garage, och jättefint.
Resten av dagen rullar på i lugn takt med allt från pärlplattor och teckningar till kurragömma och film.

På väg hem pratar vi, konstigt nog för att vara oss, med busschauffören. Samtalet kommer in på ämnet Jämtland och han berättar om att han har varit där på semester i somras, 2½ km från där jag bor! Är världen liten eller?

Även idag lyckas mamma kläcka ur sig något utöver det vanliga på tunnelbanan.
Mamma: Här är Torhildsplan, där kan vi kliva av om vi vill.
Jag: Och gå genom parken? Den parken som man aldrig skulle gå genom som tjej? Nu på kvällen?
Mamma: Jaa, men när man är så gammal som jag är man bara glad om någon vill ha en!
En ung kille som sitter lite längre bort och har hört hela samtalet stirrar ner i golvet och försöker dölja att han skrattar.
Jag: Men mamma! Hahaha..! Fast jag tror nog att du är den största faran här.

I morgon klockan 9 börjar jag 'jobba' på Expressen, så det ska bli kul. Fast, nervös är jag såklart!

Dag 1

Idag har det hänt ganska mycket. Som vanligt när jag gör något så blir det fel. Första problemet inträffade på tåget strax innan Huddik då min tidning försvinner ner bakom stolsbordet. Mamma fotar och jag ligger på golvet och försöker hitta den. Efter 10 minuter lyckas jag äntligen, den hade ramlat ner på golvet...

Lite senare ska vi gå bort till restaurantvagnen. Jag blir såklart kissnödig på väg dit och eftersom toan i våran kupé är upptagen så bestämmer jag mig för att gå i nästa vagn. Jag gör det jag ska och när jag ska spola låter toan SPLOOF, eller nja, mer SLUURSPOOF. Jag blir chockad och skriker "SHIT!" eftersom jag tror att jag har lyckats spränga toan och alla i vagnen hör det. Några skrattar medan andra förvånat kollar upp när jag kommer ut, det visade sig vara den tysta vagnen.

Vi handlar våran mat och allt går bra tills vi kommer till våran kupé igen med våra brickor. 1, 2, 3... Tåget guppar till och mamma tappar balansen. I nästa stund träffar hennes bricka en stol, precis bredvid en mans huvud. Maten börjar läcka och han, som sitter och halvsover, kollar upp med en blandning av irritation och förvåning. Som om inte det var nog snubblar hon till igen och landar på sidan på armstödet och i mannens knä. Jag skrattar och mamma försöker mellan fnissen att be om ursäkt. MEN, inte en ändå person drog på munnen eller något, torrbollar!

Lite senare ska mamma hämta en påtår och lyckas igen. På väg ut från den berömda tysta vagnen fungerar inte dörrarna. Hon ställer sig och drar med full kraft i den och lyckas efter mycket om och men få den att öppnas, 3 dm. Genom den lilla glipan ska hon sedan försöka tränga sig emellan och när hon står där med ett ben på vardera sida om dörren kommer en tjej.
"Jaa," säger hon. "dörrarna kan vara lite tröga ibland.."

Vi kommer i alla fall fram till Stockholm och lyckas släpa våra saker till lägenheten.

Klockan 18.20 gick vi på bio, Flickan som lekte med elden. Mammas gamla klasskompis Micke var med och spelade en blonderad, robotliknande bov. Av någon anledning skrämde han mig, fast det kanske inte var så förvånande.
Förutom att vi satt längst fram och jag nästan var tvungen att kolla i kors så gick det bra. Bakom oss satt ett gäng tjejer, varav en som kommenterade allt som dom sa på filmen. Ganska underhållande faktiskt.

Ett fåtal saker hon klämde ur sig:
Någon blir mördad ~ Hoppsan!
Person går in i ett hus ~ NEEJ!! Spring ut nu då!
Person springer ~ HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH!!!!
En kille man inte har sett förut kommer ~ Kolla han! Vem är han? Är det mördaren? Eller han? VEM är ha..... (Där hinner hon inte längre eftersom kompisen avbryter med ett "Håll käften!")

Men filmen var bra, tjejens kommentarer var bäst och livet fungerar.

Lalalalala, tååååååg

Om 20 minuter bär det av mot Sundsvalls tågstation, med slutstation Stockholm.
Jag är inte en sån person som packar allt i sista minuten, jag är en sistasekundenpackare! Alltså, jag har fortfarande inte packat klart riktigt.

Min resväska väger 9kg, min dataväska väger 6kg och så Petterväskan på det. Mycket? Nja, inte för att vara mig. Min kompis undrar om jag ska byta kläder 37 gånger om dagen, och det ligger något i det faktiskt. Men det ska bli intressant att se hur det kommer gå i Stockholm, jag gissar att det kommer bli svårt att ta sig till lägenheten med min lilla packning..

Så finns det någon vänlig själ får du gärna komma och hjälpa till att bära. Bor alla vänliga själar i Jämtland? Spring då då!

Nej, men i alla fall. När jag var 2½ år och åkte på en av mina första riktiga semesterar skrev jag en sång som gick:
Nu ska vi på turné, och ingen ser oss mer. För vi ska bo i huusvagn, för vi ska bo i huusvagn. Hurra, hurra, hurra!

Så om ni ser/hör en tjej med 15kg packning på tåget, som gärna sitter och sjunger föregående sång, då är det troligtvis jag.

Och du var bra på att cykla sa du?

Under dom senaste dagarna har jag och några kompisar haft många intelligenta disskutioner.
Bland annat om det här mer IQtest via internet. Att man med hjälp av några frågor på datorn ska få fram sitt IQ, inte så troligt kanske?

Jag: Nää, jag tror inte att man kan mäta sitt IQ via datorn så.
Kompis #1: Precis! Om man tex förstår djuren väldigt bra så tycker jag att det är en sorts intelligens.
Kompis #2: Jaa, och så kan man vara bra på att cykla!
Jag och kompis #1: Eeeeh.....? Okej!

Låt den rätte prata eller håll tyst, Andrea's visdomsord

Jag gissar att alla som läser min blogg redan vet detta, och många har hört, så pratar jag verkligen näst intill oavbrutet. Jag skulle väl inte kalla min klass lugn precis, men på morgonen så brukar dom flesta vara ganska tysta, med några undantag.

Idag skulle vi bestämma saker som har med klassresan att göra och jag var uppmärksam på vad som sas. Efter ett tag började det bli ganska livligt vid ett av borden, så jag tar saken i egna händer...

Jag: Men håll tyst för fasen!
En av dom pratglada: Jag försöker!
Jag: Det är bara att stänga käften!

Faktiskt så vet jag inte var som var roligast i detta ögonblick. Att det är jag av alla som säger åt folk att vara tysta, att personen försöker att hålla tyst eller att alla blir tysta.

Matakuten, hjälp...?

Jag brukar inte gnälla på skolmaten .... -Okej, vem försöker jag lura? Vi börjar om!-
Ibland händer det att jag gnäller .... -Äh, ett till försök!-
Jag brukar riktigt ofta gälla och klaga över hur vidrigt äcklig skolmaten är .... -Där satt den!-

Okej, jag vet att barn i Burundi svälter och så, men vilken normal unge gnäller inte på skolmaten? Jag menar, vi är bortskämda snorungar hela bunten som inte uppskattar vad vi faktiskt har. Mat för hela 7 kr, det känns riktigt bra! Att fångarnaa mat kostar mer är bara en bagatell. Så nu ska jag ändra inställning:

Kaviarfisk: Härligt!
Blodpudding: Mums!
Lever: Härligt mumsigt!
Kroppkakor: -Tänk på barnen, tänk på barnen- Underbart, härligt och mumsigt!
Broccoligratäng: Underbart, härligt, mumsigt och otroligt ......

Nej, jag kommer alltid vara en bortskämd snorunge som klagar över skolmaten..

Hur tänkte jag egentligen nu då?

Om jag inte är helt ute och yrar på en cykel så har vi haft en kvinnlig busschaufför i lite mer än ett år nu. Hon är riktigt cool och jag har så passande gett henne smeknamnet 'Busstanten'.

Idag när jag satt på bussen som vanligt så ringde hennes telefon och hon svarade med ett namn.
Vänta, tänker korkade jag. Heter hon något?
Jag smsar på stört 1/4 av mina kontakter och berättar den stora nyheten om hennes namn. Jag vet inte varför, men av någon anledning kom jag i den stunden på att jag på fullt allvar har trott att den stackars människan var namnlös.

Jag börjar fundera på det. Varför har jag inte vetat hennes namn när jag har pratat med henne ett flertal gånger? Varför har även mina kompisar trott att hon har varit namnlös. Har jag någon form av felkoppling uppe i skallen? Och den viktigaste frågan, när kommer det snö?

I morse när jag kollade på termometern skrek jag av glädje, det var minusgrader!
Hösten är den absolut värsta årstiden, och jag vet att jag har sagt det förut men den är helt överskattad. Regn, halvkallt, halvvarmt, inget bad, ingen slalom, ingenting. Men efter ett tag kommer det några cm snö som hinner smälta bort innan jag hunnit tänka. Men vad spelar det för roll? Snö är underbart i vilket fall!

Förra året åkte jag snowboard, på ca 2 cm snö i och för sig, den 29 oktober.
Så tack, men nej tack. Bort med hösten och denna jävla skit... Vinter åt folket!

Världen utanför Spotify

Under en längre tid har jag märkt att det snackas mycket om Spotify, riktigt mycket. Jag är som vanligt efter alla andra och förstod sent vad det där var.

Jag har försökt med att nicka när alla pratar om hur bra det är och så fort någon undrar varför jag inte har det så svarar jag något i stil med "Men, det kostar och på Youtube kan man ju se filmerna också. Och dessutom lyssnar jag nästan aldrig på musik på datorn."
Såklart protesterar folk och säger att det visst kan vara gratis, om man bara blir inbjuden och bla, bla, bla... Okra sånt, har jag tänkt fram tills idag.

Idag sa nämligen en viss person: -"MEN! Vad är du för tjej som inte har spotify? Där kan du ju lyssna på våran musik!"
Jag körde med min gamla vanliga: -"Jag lyssnar aldrig på mdatorn utan på mobilen, och har inte råd att köpa och bla, bla..."

Till skillnad från andra gånger hade jag bestämt mig. Jag skulle hänga med. Jag skulle förstå! Jag skulle aldrig mer vara utfryst ur samhället igen! Jag skulle skaffa Spotify!
Så jag erkänner, han lyckades få bägaren att rinna över och övertyga mig. Så jag kanske föll för grupptrycket och gillar Spotify nu, men handlar det om Twitter nästa gång, då ger jag inte vika!

Torsdag den 24, den nya otursdagen?

Dagen började helt okej. Engelskaförhöret gick okej, svenskan funkade okej, lunchen var okej och idrotten var .... inte så okej.

Eftersom jag har varit sjuk den senaste månaden så var det min första riktiga idrottslektion och det kändes riktigt skönt att få röra på sig igen. Friidrott stod på schemat och både längdhopp och kula gick helt okej. Problemen kom först när jag skulle hoppa häck.

Häckhoppningen, eller var det nu kallas, gick även den helt okej till en början. Men såklart kommer det ju alltid ett men när jag gör något, och i detta fall kom det i landningen efter sista häcken.

Jag råkar på något sätt landa helt på sidan av foten efter hindret och ramlar 'pang boom' ner på marken. I den stunden är smärtan så olidlig att jag tror att foten måste amputeras och att jag kommer få spendera resten av livet i en rullstol. Men eftersom jag klart och tydligt kände foten så insåg jag snabbt att det inte skulle bli så.

I alla fall. Dom två kompisarna som jag hoppade med kommer springandes till mig när dom ser mig ligga där och jag hör hur några vid höjdhoppningen ropar något om "Hjälp! Vi har en skadad.. Hjälp!". När jag kollar upp igen så ser jag läraren komma springandes i full fart. Han kollar till mig en liten stund innan han springer över till höjdhoppningen.
"Okej..." tänker jag. "Varför springer han dit om han skulle hämta stödstrumpor och is?"
Svaret kommer snart.

Borta vid höjdhoppningen har ännu en tjej ramlat i exakt samma stund som mig och gjort illa foten.

Dagen i ära hade vi en vikarie som gympalärare, men som tur är spelar han fotboll och har gått ett par kurser i hur man ska hantera skador. Han tycker personligen att jag ska åka in till sjukstugan och kolla upp det, och eftersom jag är så tyst, blyg och lydig så gör jag som vanligt och lyssnar på läraren.

Inne på sjukstugan träffar jag den andra tjejen, som har tagit den sista rullstolen den lilla tjuven, och vi skattar åt att vilken tur man kan ha. Att två stycken i samma grupp ska göra illa sig exakt samtidigt, är det speciellt troligt?

Jag får efter 45 minuters väntan komma in på ett 5 minuters långt besök hos världens coolaste doktor. Eftersom foten var konstigt blå så tyckte han att vi skulle åka in till Sollefteå och kolla upp det, och eftersom jag är så tyst, blyg och lydig så gör jag som vanligt och lyssnar på doktorn.

Inne på sjukhuset i Sollefteå är det ganska trist och det händer inte så mycket. Det mest intressanta var nog när jag satt och åkte runt, runt i en rullstol och sjöng ljudligt:
"What goes around, goes around, goes around ...."

Foten var i alla fall inte bruten utan bara illa stukad och totalt tog sjukhusresorna bara 3 timmar! För den andra tjejen däremot gick det inte lika bra. Hon fick vänta minst dubbelt så länge som jag, eftersom hon åkte till Östersund, och hon hade även brutit foten, stackaren..

Så nu tycker jag att jag borde slippa skador och sjukhusbesök, i alla fall ett tag.

Bara för att jag inte lyssnar betyder det inte att jag inte bryr mig!

Hej och hallå!
Jag vet att jag är usel på att uppdatera och jag lovar att försöka bli bättre på det och blogga minst 2 gånger i veckan. För det är inte det att jag inte har något att skriva om, jag tänker nämligen dagligen 'Ååh! Det här måste jag blogga om'. Utan nej, jag lider nämligen bara av den allvarliga sjukdomen blogglathet.

I alla fall, så länge jag tänkte passa på att dela med mig av två nyliga samtal:

Nr 1:
Jag: -"Jag har ont i huvudet..."
Lärare: -"Men gå och ta dig ett blåss!"
Jag: -"Eeh...?"
*Läraren går ut ur rummet*
Jag (till kompis): -"Sa hon 'ta ett blåss'?!"
Kompis: -"Hon sa 'ta en rast!'"
Jag: -"Eum, hahaha! JAHA!"

Nr 2:
Kompis: -"Vart ska du praoa då?"
Jag: -"Expressen.."
Kompis: -"Ah, det är tågstation va?"
Jag (med dömande blickar): -"Eeh...?"
Kompis: -"Inte? Men eeh, tidning? TIDNING! ......eller?"
Jag: -"Vet du inte vad Expressen är?? Aftonbladet, Expressen. EXPRESSEN!"
Kompis: -"Jaha, dom med lilla getingen?"
Jag: *Nickar* -"Jaa, vi säger så.."

Ursäkta, men vad gör den där pinnen i min näsa?!

Idag var en av de absolut värsta dagarna i mitt liv! Eller okej, kanske inte i hela mitt liv, mer under de senaste 3 åren, men i alla fall.. Så grattis, ni ska få höra om den!

När jag fick tamiflun så blev jag mycket bättre, men sedan när jag slutade äta det blev jag sämre igen. Igår var jag tvungen att åka hem från skolan och väl hemma i soffan fick jag sjukt ont i halsen. Mamma ringde doktorn och efter ett bra tag i kön stängs telefontiden och mamma kastas ut.. Okej, inte kastas ut, det lät lite väl brutalt, men samtalet bröts.

Efter mycket om och men får hon äntligen tala någon på sjukstugan, och efter ytterligare några timmar inser dom att jag inte tagit några prover. Det bestämdes att jag skulle dit idag och ta prover och kolla halsen och svininfluensa.. Fast inte för att kolla om jag hade svininfluensa, det går inte att kolla i efterhand nämligen, utan för att se om jag har det nu. Jaa, jag förstod inte riktigt.. Men sagt och gjort så begav vi oss dit imorse klockan 10 med strikta instruktioner om hur vi skulle göra.

Den här gången fick mamma, men absolut inte jag, gå in via entrén och säga till att vi var på plats. Sen fick vi gå bort längs parkeringen och ställa oss utanför ett kontorsfönster. Bredvid fönstret fanns en dörr och under dörren stod en liten grön pall. Där mina vänner fick vi gå/klättra in.

När doktorn kommer har han på sig en gul skyddsdräkt och säger att han inte behöver munskydd, dvs om jag inte hostar på honom. Så jag lovar snällt att jag ska försöka att inte göra det. Han lyssnar på mina lungor och kollar min hals från ett säkert avstånd. "Tror han att jag bits?", "Luktar jag illa?" var frågor som dök upp i mitt huvud, men svaret var troligen bara rädslan för svininfluensa.

Lite senare byts doktorn ut mot en tjej med munskydd, som uppenbarligen litar hon inte på att jag inte ska hosta, och ta 3 prover. Så precis där blev dagen den värsta i mitt liv!´
Först "stryper" hon min arm för att sedan sticka in en 1 dm, nästan i alla fall, lång nål som ska tömma min kropp på blod. Jag har aldrig varit spruträdd, men klagar på att nålen faktiskt är överdrivet lång.
"Nu ska jag ta ett prov i din näsa!" utbrister hon plötsligt. "Jag ska alltså sticka in den här pinnen i din näsa och snurra runt. Om du ska nysa måste du nysa i pappret." Hon sträcker fram en bit papper och jag tar chockat emot det. Jag stirrar skräckslaget på henne och sedan på pinnen hon tar fram som är ännu längre än sprutan.

"SHIT!!" tänker jag. "Men okej, okej.. Andas nu. Det kan väl inte vara så farligt. Jag menar, det finns ju värre saker. Även om pinnen är extremt, sjukt onödigt, överdrivet lång!
Jag hade fel, det finns inget värre!

Jag fokuserar på den förstorade topsen som kommer närmare och närmare mot mig.
"Nej hjälp!" är det sista jag hinner säga innan jag sitter där med ögonen i kors och stirrar på pinnen som förs in i min vänstra näsborre. I början var det inte så farligt, det kittlades en aning men inget mer. Men pinnen åker bara längre och längre in. Tillslut var den så pass långt in att det kändes som att den nuddade kräkreflexen, petar ut ögonen och snurrar runt i hjärnan, samtidigt!

"Hur går det?" frågar hon glatt, i hopp om att jag skulle må bra. Inser hon vilken situation hon har försatt mig i?
"Jag ..... spyr!" viskar jag fram medan jag sluter ögonen och försöker koncentrera mig på att andas. Enligt mamma blev tjejens ögon stora som tefat efter att jag yttrat meningen och kort därefter var hon klar.

Jag pustar ut och öppnar långsamt ögonen som vid det här laget är smått fyllda av tårar.
"Jädra reflexer! Varför ska d ...." Jag avbryts mitt i mina tankar av att hon kör in pinnen i min högra näsborre.
"Neeeeej ....!" viskar jag och överväger seriöst att slå bort hennes hand och skrika olämpliga saker samtidigt som jag springer där ifrån.. Men jag sluter istället ögonen igen.

När hon äntligen är klar rinner mina tårar. Troligen av någon sort reflex, men också av lättnad över att det över. Det var en sån extremt obehaglig känsla, en som jag aldrig varit med om något liknande tidigare!
Glädjen varade så pass länge, trots att det fortfarande känns skumt i näsan NU, att halsprovet gick som en dans.

Svinisproverna skickades vidare till Östersund, som sen skulle skickas vidare till Umeå. Halsontet berodde på streptokocker, vilket slutade med Kåvepenin.

Så vad har jag fått ut av detta? Pencillin och skräckfyllda minnen.
Vad har ni fått ut av detta? En konstig detaljerad beskrivning om pinnar i näsan!


Så min fråga är: Är det någon annan som tagit den-långa-pinnen-i-näsan-testen? Och är det bara jag som tycker att det är sjukt hemskt?

Äpplen kommer medan tilden försvinner...

"Tiderna förändras och vi med dom." Det var så en mycket klok man sa en gång, och det stämmer.

9an är igång och jag vet om att vi alla faktiskt blir äldre, men det är ganska svårt att inse. Nu är jag straffmyndig, i januari får jag övningsköra och om två år är jag myndig! Dessutom är det mindre än ett år kvar tills jag flyttar hemifrån. Min förut lilla, lilla kusin har börjat skolan, en av mina bästa kompisar fyller 18 om ett halvår och dagarna bara rusar förbi. Jag hinner inte med! Allt förändras, alla blir ..... äldre!

Ett annat tecken på att jag blir äldre är när kortet från tandläkaren inte längre föreställer små söta hundvalpar eller katter, utan äpplen.
Jag undrar verkligen hur tandläkarna tänkte där, små röda äpplen! Är äpplen ett ett tecken på mognad? Eller ligger det något dolt budskap i det hela?

"Ät frukt och du slipper löständer som 55-åring."
"Förbred dig på att få ett oranget kuvert hem i brevlådan inom en snar framtid."
"Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man."
"Små gubbar iklädd äppelkostym kommer palla dina smultron."
"Ta tag i ditt liv!"

Om man ändå visste...

Maria Wern: främmande gris!

Nej då, jag har inte dött! Bloggbristen beror bara på att jag har en helt vanlig svininfluensa..

Fast eftersom doktorerna inte vet hur dom ska göra med folk i riskzonen (dvs astmasjuka idioter som jag) och vill hålla mig isolerad från omvärlden så vet dom dock inte säkert om det är det jag har. Prover hade ju som sagt underlättat, men får man inte lämna huset så är det svårt.
Men efter ett par möten både på sjukcentralen här och på barnavdelningen i Östersund så kom dom fram till att jag skulle få tamiflu.

Mamma fick stränga instruktioner om hur hon skulle hämta tamiflun, och hon fick absolut inte gå in via huvudentrén. Istället fick stå på parkeringen medan docktorn skickade ut medicinen genom förstret, precis som dom gör i deckare. Allt påminnde en aning om Maria Wern - främmande fågel, men i detta fall drabbas inte alla och det handlar om grisar.

Men det är väl klart, om någon i denna by skulle drabbas så är det såklart jag med min tur..

Med tillåtelse att fira!

Det känns som att det är minst tre år sen, men idag är det ett år sedan jag började lyssna på Petter på riktigt, och med andra ord köpte min första skiva. Jag kan för mitt liv inte komma på vad jag lyssnade på innan det och utan detta möte, vad hade jag då lyssnat på nu?
Historien är inte lång, men det förändrade garanterat mitt liv.

Vi gick längs Sveavägen påväg mot Gallerian och solen sken. Efter en stund möter vi en kille som går och pratar i telefon, och av någon anledning känner jag igen honom, i alla fall hans röst. Mamma börjar puffa mig i sidan, pekar, viskar. Men när jag inte uppfattar vad hon fötsöker säga nästan skriker hon
-Andrea, Petter, det är ju PETTER!
Då först faller alla bitar på plats, (Hmm... Påminner aningen om Måns-historien? Men så här förvirrad är jag verkligen, och har uppenbarligen alltid varit) jag vänder mig om och ser honom försvinna i folkmängden innan jag utbrister
- Va? Är det verkligen det? Då är det ju därför jag känner igen honom ju!

Väl framme i Gallerian bestämmer jag mig för att köpa God Damn It-skivan eftersom den, logiskt sett, låg längst fram i skivbacken och efter närmare studeringar även var den nyaste.

Det kanske inte var ödet, men nog fasen lyckas den där slumpen riktigt bra ibland?

Tid eller inte?

Jag insåg nu att jag inte har skrivit på över en månad, opps... Jag har haft mycket att skriva om, men helt enkelt inte tid att göra det. Eller, tid är väl det folk har mest av nu under lovet? Men jag personligen måste göra så mycket jag kan under lovet känns det som, och att slappa är nog ganska avlägset i min värld nu.

Under tiden har det hunnit hända en hel del. Allt från att synts i TV live med ansiktet målat i gult och blått till att min mobil har blivit fuktskadad.
Nu sitter jag även och fixar ett välskrivet schema så att jag ska hinna med att se allt på Yran under lördagen (ink. kisspauser).

Det intressantaste är nog att jag ska se Hassle. Att han har fluffigt, lockigt rött hår och tycker mycket om det vet väl alla, och det är faktiskt det ända jag känner till om honom. Så varför ska jag se just honom när jag inte ens vet vilken sorts musik han spelar? Antingen är det för att göra min kompis glad eller för att få bra platser till Petter.. Mer än så säger jag inte men ni kan nog räkna ut vilken anledning som väger aningen mer än den andra.

Nu ska jag försöka vända lite på dygnet. Mamma har fått order om att väcka mig klockan 11 och det är ett under om hon törs det efter Höljes. Då råkade jag nämligen slå henne, två gånger till och med, innan jag vaknade och insåg att man inte borde eller brukar göra så. Men min mamma är inte dum hon, sista dagen hon skulle väcka mig använde hon Emil Kåbergs hockeyklubba.

Sommarlovet, för långt?

"Sommarlovet är för långt, eleverna måste få mer tid i skolan. Tio veckors sommarlov är en rest från det gamla bondesamhället då barnen behövdes hemma på gården. I dagens samhälle behöver de fler undervisningstimmar och en mer flexibel utbildning." - Centerpartiet

Seriöst, menar dom allvar? Anställ bättre utbildad personal eller fixa bättre matrial om vi inte lär oss tillräckligt då, men rör inte vårat sommarlov! Sommarlovet är det man längtar till under hela året, det är bland annat då både lärare och elever samlar nya krafter för att orka ännu en termin. Utan lov klarar man inte av att prestera lika bra i skolan.

Att gå i skolan är faktiskt inte så lätt som alla vuxna minns, det är jobbigt. När ni kommer hem från jobbet är ni lediga och kan oftast göra det ni känner för, bara slappa om ni nu vill det. Men vad måste vi göra när vi kommer hem från skolan? Plugga gloser, räkna algebra, skriva uppgifter, läsa på till prov, och detta är inte allt. Såklart att det finns lugnare veckor ibland, men poängen är att vi inte är lediga efter skolan. Vill vi ha en 'trygg framtid med bra utbildning och välbetalda jobb' så kan inte vi bara slappa.

Sommarlovet är 10 vecker, kan vi inte få behålla dom? Livet är till för att levas, så då måste väl vi unga få göra vad vi känner för nån gång, eller? En sak vet jag nu i alla fall, jag ska aldrig någonsin rösta på Centerpartiet!

Alla barnen drack öl, utom Andrea. För hon fick festisen på rea!

Igår var det knattedisco (som Sture beskriver det) på Hammarn. Om jag skulle räkna upp vilka som drack så skulle bloggen sprängas av överbelastning, nästan i alla fall. Det vär väl runt 15 nyktra där totalt.

Oavsett vem man pratade med, oavsett om man känner dom eller inte, så blev man erbjuden något att dricka. Tackade man nej hinner man få en frågande blick innan dom stapplar vidare till nästa. Tjejer gråter och killar slåss, 13åringar håller i burkar som inte alls innehåller Cola och i handfaten på toaletterna spyr folk i omgångar. Ute på planen står ett gäng med gratisfestisar i handen och skrattar mest av alla, nyktra!

Jag var nykter hela kvällen, 6 stycken festisar hann jag dricka till och med, men inte hade jag tråkigt för det. Tvärt om! Runt omkring en blev folk synligt påverkade och ramlade fram kors och tvärs, den fullaste av dom alla sluddrade även fram "Jag kan fasen inte bli full! Det går ju INTE!!". Sure, tänkte vi som fortfarande kunde stå upp.

Jag kommer inte bli en nykterist som fnyser åt allt som har med alkohol att göra, men jag har inget behov av att dricka nu. Jag kan skratta, sjunga och dansa utan sprit, men grejen är att jag även kan komma ihåg det efteråt. Om man som 13åring behöver alkohol för att kunna 'vara sig själv' så kan man ju inte vara stark som person. Många har frågat oss om vi är fulla och när man svarar nej bara skrattar dom. Tydligen är det för vissa en självklarhet att man måste ha druckit minst två cider och en starköl för att bete sig som oss.

Jag personligen tycker att det är något fel i dagens samhälle när personer i tidiga tonåren dricker så mycket på en skolfest att dom efter en timme ligger dubbelvikna i diket.

Opps I did it again

Idag slutade jag runt halv 1, det var riktigt skönt! Jag fick även skjuts hem av en kompis mamma så jag slapp vänta på halv 2-bussen. Skönt det med.

När jag kommer innanför dörren frågar mamma om jag inte tog in posten, 'Näe, men jag kan gå och hämta den!' svarar jag och springer ut genom dörren i min knallrosa jacka. Jag hoppar ner för trappan, skuttar förbi husknuten och gör en piruett förbi vår bil, sen kollar jag bort mot brevlådan och upptäcker det. Ca 20 meter längre bort står en vit bil parkerad, och föraren ser skapligt chockad, men mycket road, ut. Jag stannar på fläcken och utan att tänka en sekund vänder jag mig om och springer för allt jag är värd tillbaka in i huset. Väl inne inser jag hur korkat det var.

Inte nog med att jag kommer dansande fram över uppfarten, jag springer tillbaka i full fart också,. Jag undrar vad stackaren tänkte!
Men jag fattar verkligen inte varför jag gjorde det! I vanliga fall brukar jag inte skämmas, men idag gjorde jag tydligen det. Handla först, tänka sen typ.
När jag kommer innanför dörren denna gång ramlar jag bara ihop på golvet och viker mig i världens skrattanfall. Mamma undrar vad som har hänt och jag gör allt för att förklarar mellan mina skratt.

Någon minut senare går jag ut ännu en gång för att hämta posten. Men denna gång har jag 'bytt' utséende till en turkos jacka och hästsvans, ihopp om att inte bli igenkänd.

Så sitter man här.....

Meningen var att jag nu skulle vara på övernattning i värsta stora huset, med nära till vattnet och kanoterna, med underbara klassen. Men så blev det inte, istället sitter jag här hemma.
Ensam, trött, febrig, med halsont och vitlöksklyftor i öronen. Det sistnämnda resulterar i vitlöksstinkande öron. Jepp, det är min mammas små huskurs-försök de.

Hon har även tryckt i mig nejlika som jag skulle ha och suga på i munnen. Det smakade skit och halsen blev inte ett dugg bättre.. Sen läste hon även upp ur en bok att man skulle lägga vitlök i en yllestrumpa och ha mot halsen. Det skulle även hjälpa om man drog en handduk mellan tårna (extra länge vid stortån) i två minuter. Jag bara skrattade och tyckte det var allmänt sjukt. Strumpor runt halsen och handdukar mallan tårna är nog det sista jag behöver.

Men så vitt jag vet så har hon alltid kommit med såna där konstiga huskurer, somliga hjälper och andra inte, men hennes blandning förra året tog priset!
En blandning vatten och potatismjöl som skulle göra magen bättre. Men, det misslyckades fullständigt totalt! Det smakade tusen gånger värre än nejlikan. Så istället spydde jag alltså upp allt och thats the end of the story.

Men i alla fall, idag runt fyra lyckades jag äntligen somna på soffan och även då lyckades mamma med sånt som bara några här i världen gör.
Om man säger såhär, jag blev väckt av inget mindre än Turkisk musik som spelades på extrem hög volym. Mamma, som egentligen skulle kolla på Mannen som talar med hundar och inte någon Turkisk TV-kanal, skrattar bara. Jag själv inser efter en stunds mumlande och muttrande att det är lite komiskt att hon börjar dunka turkpop medan hennes dotter ligger och sover, halvt döende.

Så detta mina vänner, detta är en helt vanlig dag som sjuk dotter till min mamma.

Så kan det bli ibland...

Jag vet inte vad det är med mig just nu. Jag känner bara för att trycka upp en kudde i ansiktet och bara skrika och gråta. Men problemet är att jag inte har en enda anledning att göra det! Visst att man måste få göra det någon gång, men det känar ju inget till. Mitt liv är underbart, så varför göra det liksom?
Är det för att jag är extremt skolless i slutet av terminen? Bara trött? För att jag lyssnar på en gråtlåt (Listen to your heart)? Lider med omgivningen? Eller bara en helt vanlig tonåring?

Jag bryr mig faktiskt inte heller längre. För nu mina vänner är jag glad igen! Och när blev jag glad? Jo, när låten tog slut... Så problemet var en jävla video på youtube! Det måste vara humor! Att en sång är det enda jag har att vara ledsen över. Fast ändå, det måste ju vara ganska skönt? Det finns ju dom som har det mycket värre än mig. Fast, det är nog en blandnig av den svårbotade inflamarus skoliarus lessiarus, dvs skolless-sjukan.

Men i alla fall: Men efter regn kommer solsken och även i slutet av den mörkaste tunnel kan man ana ljus.
//Den överglada positiva optimistiska ungen.